Varför jag är emot LAS

Egentligen skulle den här bloggposten handla om ACTA, men det får bli någon annan gång. I stället tänker jag skriva om varför jag är emot LAS, och varför jag anser att minimilöner är av ondo. 

I Sverige har vi en hel del lagar som reglerar arbetsrätt. Två exempel är medbestämmandelagen(MBL) och lagen om anställningsskydd(LAS). LAS innebär bland annat att arbetsgivaren måste ha en god anledning för att få säga upp personal, att turordningsreglerna (sist in, först ut) måste följas och att arbetskraft som nyligen sagts upp på grund av arbetsbrist ska ha förtur att återanställas ifall företaget måste anställa fler. När man först tittar på lagen låter den jättebra. Men tyvärr är det inte riktigt lika bra som det låter.

Turordningsregeln är det mest problematiska. Den innebär alltså att den som senast anställdes också är den vars anställning först ska avslutas. Om två personer anställdes samtidigt är det den yngsta som måste lämna. Det innebär då att företaget inte själv får bestämma vem som ska lämna, utan kan helt enkelt tvingas säga upp sin bästa arbetare. Företagen förlorar alltså på turordningsregeln. Dessutom, eftersom de nyaste på företaget ofta också är nya på arbetsmarknaden drabbar turordningsregeln ofta ungdomar och invandrare hårdast. Dessa två grupper, som redan innan har svårt att ta sig in på arbetsmarknaden, blir de första som sparkas ut. Som ny på arbetsmarknaden har du alltså inte bara mindre erfarenhet och färre kontakter än de som redan är etablerade. Du har också lagen emot dig. Resultatet är ganska tydligt.

Som ung är det ganska givet att jag inte gillar turordningsregeln. Jag kan omöjligt stödja en lag som är utformad så att (eller var det för att?) jag ska hålla mig arbetslös. Men som liberal blir mitt hat än mer uppenbart. Arbetsrätt bör inte regleras av staten över huvud taget, utan bör givetvis vara någonting mellan arbetsgivare och arbetstagare. Arbetsrätt är någonting som fackföreningarna sköter mycket mycket bättre än staten. Vilket leder oss in på nästa ondska. Minimilöner.

Sverige är som tur var ett av väldigt få länder i väst som inte har lagstadgad minimilön. I stället är det just facket och arbetsgivare som får reglera detta. Det innebär att om jag faktiskt vill arbeta billigare än minimilön så har jag all rätt att göra det. Jag behöver bara se till att stå utanför facket. Vill man att arbetsgivaren ska vara tvingad att betala minimilön så är det bara att ansluta till facket. Jättesimpelt. Men hur kan någon inte vilja ha reglerad minimilön kanske ni undrar nu?

Jo. Det är egentligen ganska simpelt. Som arbetssökande har man tre sätt att konkurrera med varandra.

1. Hur bra man är på att utföra arbetet
2. Hur billigt man utför arbetet
3. Hur många timmar man är villig att arbeta

Eftersom punkt 3 regleras av 40 timmars arbetsvecka återstår bara punkt 1 och 2. Tar man bort punkt 2 genom att införa minimilöner återstår bara punkt 1. Det innebär att den som är bäst på att arbeta kommer att få jobbet. Den starkaste överlever på arbetsmarknaden och de svaga förpassas till arbetslöshet och socialbidrag. Det är inget som jag står bakom. 

Här är dessutom en väldigt pedagogisk film som förklarar ett annat problemet med minimilöner, nämligen att den som inte utför ett arbete som värderas högre än minimilönen helt tappar möjligheten att försörja sig själv.

Den främsta anledningen att ta bort all form av arbetsrätt och överföra det ansvaret till fackföreningar är egentligen ganska simpel. Valmöjligheten. Ju fler aspekter av ditt eget liv som du får vara med och påverka, desto bättre. Möjligheterna till arbetsrätt försvinner inte bara för att man tar bort lagarna. Däremot tvingar man inte längre på någon dessa rättigheter. Alla får själva bestämma om man vill ha dem eller inte. Som det bör vara.